Hur vet man egentligen vem man är? Avgör man det själv eller är det folk runtom en som avgör det? Hur skulle jag kunna avgöra? Jag träffar ju inte ens mig själv i vardagen, det är ju alltid någon annan som värderar en varje dag. "Åh, vilken snygg tröja hon har idag", "Jaha, nu ska hon sitta här och babbla igen", "Risig frisyr, undrar hur hon tänkte"... Jag har svårt att läsa människor, vad de egentligen tycker. Och då har jag funderat på om det egentligen är tvärtom, alltså att JAG är svår att läsa av, därför beter sig folk ibland konstigt runt om mig.

Jag har till exempel funderat på när man ska krama folk. När man ses första gången på dagen? Men inte på jobbet, väl? Det skulle ju bli många kramar. När man kommer hem till folk? När man ser folk man inte sett på ett tag på stan? Jag vet fasen inte. Det jag VET är att jag älskar att kramas men törs aldrig! Det här med kramar ÄR ju ett kapitel för sig. Tänk om man kramas för man tror det är okej och så blir det en sån där halvdan. Eller i värsta fall blir det ingen alls fast det för en millisekund verkar bli en! Risken att göra bort sig är då troligtvis starkare än att chansa och kanske få den där sköna kramen.

Jag kan nog säga att jag är ganska osäker som person, alltid feg, alltid rädd att folk inte ska tycka om mig eller tycka att det jag säger är värt att lyssna på. Men jag tvivlar på att folk runt om mig ser det. Så, vad utstrålar jag? Vilka adjektiv ska vi använda... snygg? smart? ful? konstig? sur? lynnig? glad? positiv? gnällig? lyckad? upptagen?

Hur ska man veta? Vem kommer någonsin att säga det till mig? Behöver jag veta eller handlar det om att jobba på självkänslan?

Ja, det var onsdagsfilosofen...