När jag skrev mitt senaste inlägg kände jag att det var för min egen skull jag gjorde det. Det var för att besvara frågan "hur mår du?", en fråga som är helt omöjlig att svara på i mitt tillstånd. Men den respons jag fick hade jag inte räknat med och därför har jag nog insett att jag skrev det många av mina vänner känner igen sig i. Tyvärr. 

 

Att känna sig otillräcklig och utarbetad är väldigt vanligt vilket i sig är helt sjukt! Men med gemensamma krafter kanske vi kan vända på den här stora altlantångaren som är på väg rätt in i isberget. Samhället tackar oss inte för att vi jobbar ihjäl oss. Jag ger mig tusan på att vi inte ens får några stjärnor i himlen, det sista halmstrået som försvarar vårt beteende är därmed bortblåst.

 

Vilka är då vi? Man kan tro att det bara är heltidsarbetande kvinnor i fyrtioårsåldern men jag upptäcker varje vecka fler kategorier människor som har det här feltänket. För det är vad det är, ett feltänk. Unga killar och tjejer, män och kvinnor i övre medelåldern, arbetslösa, studerande, vi är helt enkelt VI allihop! Vi tror vi är oumbärliga, att vi måste ha en fasad att visa upp som är präktig, rolig men framför allt RÄTT. Vi har själva varit med och skapat den här stressen hos varandra och nu sotar vi för det. 

 

Hos kvinnor är det vanligt att man, någon gång i veckan bör göra följande (förutom att jobba heltid):

 

- träna på gym

- ut och springa

- promenera med en god vän

- läsa för barnen innan de somnar

- läsa läxor med barnen

- tvätta

- packa skolväskor och planera barnens aktiviteter

- planera semestern

- storhandla

- storstäda

- dekorera hemmet med för säsongen passande attiraljer (amaryllislökar och paketkalendrar till jul och tulpanbuketter och fröodlingar till våren)

- laga nya, trendiga och nyttiga måltider

- klä sig snyggt och genomtänkt

- bjuda vänner på middag och duka fint

- titta på alla snackisprogram på tv

- läsa den senaste bestsäljarromanen

- yoga

- ...

 

Det är ingen hejd på hur lång den här listan kan bli! Hur vi än vänder och vrider på det har ju dygnet bara 24 timmar och av dem måste du sova 8. Vi måste välja bra tankar och bra aktiviteter! Vi kan inte göra allt!

 

Bra tankar:

 

- Vad är det värsta som kan hända om jag INTE gör det här?

- Vad KÄNNER jag för att göra nu?

- Vad kan vänta till i morgon?

- Vad kan någon annan göra? (exempelvis maken, barnet eller en jobbarkompis)

 

Dessa tankar är väldigt befriande när man helt plötsligt tar bort ansvaret från sig själv. Lyssna på dig sjäv! Det är INTE okej med konstiga exem, huvudvärk dagligen och muskelvärk...

 

 

Jag läste en liten artikel om mig själv i dagens Katrineholmskuriren. Den hade rubriken Utmattade kvinnor extra ljudkänsliga. Ja, det låter ju avancerat, att läsa en artikel i en tidning. Men faktum är att jag det senaste halvåret inte kunnat läsa tidningen. Det beror inte på att den inte funnits tillgänglig för den har legat på mitt köksbord varje morgon. Det beror på att jag inte KUNNAT läsa. Tillstånd: Utmattningsdepression.

 

Att säga att det hela startade den där söndagskvällen i mitten av oktober vore fel, det vara snarare då det slutade. Det började för jättelänge sedan och har smugit sig på. Ont i axlar och rygg, jag har gjort en mängd besök hos naprapaten. Mag- och tarmproblem, yrsel och ljudkänslighet är andra smygande symptom. Hur ofta har jag inte på kvällarna sagt till min make när vi tittat på tv: "sänk ljudet! Nej, nu får du höja igen. Sänk!"

 

Men när symptomen blev mer obemästrade var jag ju tvungen att ta tag i det. När jag helt plötsligt inte kunde läsa en text, när jag inte förstod vad någon sa till mig och när jag inte kunde tänka färdigt meningar då blev jag rädd. Helt plötsligt kunde jag ha svårt att låsa upp en dörr och att orientera mig. Nu har jag fått en obotlig sjukdom, tänkte jag! Jag har en tumör i hjärnan! 

 

Någon tumör var det ju inte utan det som många benämner som "att gå in i väggen" och som på läkarintyget heter utmattningsdepression. Jag kan pricka i alla symptom som beskriver tillståndet och börjar sakta men säkert repa mig och bli frisk igen.

 

Vad var det då som hände den där söndagen i oktober? Det var ångesten som slog till. Har aldrig riktigt upplevt det förut men nu var det starkt. Jag fick ingen luft, jag kippade efter andan, hade ont i bröstet och grät och jag sa till min make att "i morgon ska jag nog stanna hemma". Sedan dess har jag varit hemma. Jag blev direkt omhändertagen av proffs, både beteendevetare och läkare har tagit detta på största allvar och de är dessutom erfarna och har sett det här många gånger. Det skönaste av allt var att slippa ta hand om det själv, att, likt ett litet barn, få krypa ihop i stolen och känna att någon annan tog över ansvaret. Som jag längtat efter det!

 

Nu ska vila och medicin få boosta mitt tillfrisknande och förhoppningsvis kommer jag ut i andra änden, mer inlyssnande, mer klok och mer lugn. Och kanske har jag en ny karriär som väntar. För det är framförallt jobbet som gjort mig sjuk. Visst är det för jävligt att det får vara så här? Att vara lärare och dessutom amibitiös är ingen lek. Miljön på en skola kännestecknas av stress och höga ljudnivåer och det är ju något jag kanske aldrig kommer att klara av igen. Sen är det klart att man inte samtidigt med det måste skriva ett läromedel, producera revy och skådespela i ett flertalet uppsättningar. MEN om tid för reflektion och vila funntis på mitt jobb hade jag orkat med mina fritidsintressen! Det hävdar jag bestämt! För jag gymar inte, jag spelar inte golf och jag är inte med i någon organisation, mina fritidsintressen är att skriva och spela teater och när detta också kändes som krav är det inte roligt längre utan bara fel!

 

Jag är helt övertygad om att det är en annan Cissie som väntar er, en som är mer henne själv och en som inte alltid jobbar för andra. Det kommer kanske att upplevas som arrogant och drygt många gånger men minns då att jag måste sätta gränser och att det är mitt liv jag lever!