Kissnödig på flyplan kräver en del...tålamod.


En alldeles vanlig lördagkväll... på Piccadilly Circus!



Hanna fick krama en riktig beefeater...en alldeles äkta souvernirbutiksbeefeater!


Nja, sightseeing med buss är kanske inte alltid som bäst när det regnar...


Rafikis hemvist - Lyceum Theatre. The Lion King är en alldeles spektakulär musikal, fantastiska dräkter och fantastiska sångröster!


Camden Town, värt ett besök inte minst pga av de fränt dekorerade husen!


En alldeles vanlig måndag på... Piccadilly Circus!


För säkerhets skull...

Ett parti Twister går hem så här på kvällskvisten en regn/snöig torsdag...





De skönaste av världsdelar...

Hur vet man egentligen vem man är? Avgör man det själv eller är det folk runtom en som avgör det? Hur skulle jag kunna avgöra? Jag träffar ju inte ens mig själv i vardagen, det är ju alltid någon annan som värderar en varje dag. "Åh, vilken snygg tröja hon har idag", "Jaha, nu ska hon sitta här och babbla igen", "Risig frisyr, undrar hur hon tänkte"... Jag har svårt att läsa människor, vad de egentligen tycker. Och då har jag funderat på om det egentligen är tvärtom, alltså att JAG är svår att läsa av, därför beter sig folk ibland konstigt runt om mig.

Jag har till exempel funderat på när man ska krama folk. När man ses första gången på dagen? Men inte på jobbet, väl? Det skulle ju bli många kramar. När man kommer hem till folk? När man ser folk man inte sett på ett tag på stan? Jag vet fasen inte. Det jag VET är att jag älskar att kramas men törs aldrig! Det här med kramar ÄR ju ett kapitel för sig. Tänk om man kramas för man tror det är okej och så blir det en sån där halvdan. Eller i värsta fall blir det ingen alls fast det för en millisekund verkar bli en! Risken att göra bort sig är då troligtvis starkare än att chansa och kanske få den där sköna kramen.

Jag kan nog säga att jag är ganska osäker som person, alltid feg, alltid rädd att folk inte ska tycka om mig eller tycka att det jag säger är värt att lyssna på. Men jag tvivlar på att folk runt om mig ser det. Så, vad utstrålar jag? Vilka adjektiv ska vi använda... snygg? smart? ful? konstig? sur? lynnig? glad? positiv? gnällig? lyckad? upptagen?

Hur ska man veta? Vem kommer någonsin att säga det till mig? Behöver jag veta eller handlar det om att jobba på självkänslan?

Ja, det var onsdagsfilosofen...

Sovmorgonen blev till kvart i sju... en eller två öl för många i kroppen och knappt någon mat är antagligen en godtagbar anledning. Var på after (musical) work igår, mycket trevligt! Men vad är det för människor som är fria att gå ut på egen hand i vår stad? Måste alla dessa märkliga människor samlas på krogen? Jag får alltid en obeskrivlig lust att driva med människor som inte riktigt är (enligt mig) fit for fight, ett sadistiskt drag hos mig som jag gärna bejakar emellanåt.

Igår, när jag stod vid baren och skulle köpa öl, stod där en man i en 90-talsinspirerad brun skinnjacka med ett vävt mönster på axlarna, han hade en simmig blick som sa "jag måste få nåt i kväll, jag tar vad som helst", skägg, tunt hår och ett typiskt fylleleende på läpparna.

Sadisten vaknade.

Han: Hej du!
Jag: Hej själv.
Han: Vad gör du?
Jag: ?
Han: Jag frågade vad du gör?
Jag: Åker spark.
Han: Åker spark?
Jag: Ja, en prickig en, asfin, har även hjul till den nu när snön börjar försvinna.
Han: Å fan, det säger du.
Jag: Mmm.
Han: Men sluta, vad heter du?
Jag: Lise...Berg
Han: Okej, Lise, ska du ha nåt?
Jag: ?
Han: ?
Jag: Ja, en öl sen ska jag gå till mina vänner från sjukhuset som sitter där, de är ute med patienter i kväll.
Han: Så du är sjuksköterska?

Då gick jag...

Strax efter tolv gick det inte att vara kvar i lokalen längre, den var proppfull av äckliga, fulla, tjattrande människor som bjöd ut sig till höger och vänster, med mer eller mindre förfinade raggningsknep. Jag märker att jag inte är ute på lokal i stan så ofta, jäklar, det blev nästan obehagligt! De kom så nära! Håll er på behörigt avstånd, ville jag skrika men hur skulle de kunna göra det? Lokalen är liten, människorna för många och det var nästan som sardiner i en liten plåtburk med massor av tomatsås runt om...



Cyklade hem, det var kallt. Hade tagit på mig min tunna vårjacka, hade inga vantar. I morse fick jag veta att det var typ 10 grader kallt i natt...

Kan någon förstå det?

Jag vill handskas varsamt och i lugn och ro med alla mina tankar. Jag vägrar att tillåta mig att ha dåligt samvete för att jag inte är en bra mamma, hustru eller kollega just nu!

Jag vill ta hand om mig själv. Ibland kan jag tänka att "vad mysigt det vore med en egen lägenhet dit jag kunde fly med alla mina projekt." En hemvist för mitt lite mera splittrade jag...

Jag lever ganska gott i min bubbla just nu. Jag drömmer andra drömmar, jag säger till och med andra saker än jag brukar. Det finns inte många som kan förstå vad det innebär att spela så många olika personer. Om man sätter sig in i en måste en annan ut för tillfället. Man måste snabbt växla till den som är gällande just nu, byta på en bråkdels sekund, ibland. Och var ska man ta vägen med sina funderingar då?

Jag pratar om energikrävande projekt. Teater, musikal, skrivande... Jag blir kär i medspelare, jag blir kär i mina egna romankaraktärer, jag hatar mina medspelare och jag hatar mina romankaraktärer. Jag verkar ha den förmågan att leva mig in i rollerna rätt väl vilket gör att jag inte har plats för "den vanliga världen".

"Skriv omdömen till åttorna!" "Rätta nationella proven!" "Laga middag!" "Tvätta lakan!" "Boka utvecklingssamtal!" "Gör ett schema för klassresan!" - SCREW YOU! Vem bryr sig i min värld?




Jag vill bara sitta i min lilla bubbla och kramas ett tag, med alla bubblorna, snälla låt mig få vara där! Jag lovar att jag ska komma ut om ett tag...

Efter tre möten idag har jag bestämt mig för hur det får lov att bli. Känns skönt att se det ljusna lite där framöver! Jag kommer att bli nöjd, det vet jag. Ska bara strukturera färdigt, lita på att jag kan och sen bara göra det jag vill - en bra plan, tycker jag!


Har ni ibland tänkt att "om jag bara fick göra det jag vill". Vem hindrar? Ingen fysisk person oftast, förutom en själv då möjligtvis. Det är klart att det finns en del "hinder" i form av ekonomi, familj, boende osv. Men VEM hindrar EGENTLIGEN?

Jag har en vän som gjorde nåt väldigt drastiskt nyligen. Jag är sjukt imponerad! Hon bröt upp, gick vidare för att det kändes rätt. Så fantastiskt! Den som i första hand mår kalas är hon själv, inte hennes barn eller vänner, utan hon själv i främsta rummet. Varför inte, liksom? Hur många liv har vi? Hur många år ska vi gå runt och tycka att vi inte är värda eller inte törs, eller - den värsta av alla - "hur ska folk tycka, så kan jag väl inte göra?"

Fasen, kasta sig ut för stupet och bara lita på fallskärmen! För om man själv är nöjd, mår bra, utvecklas på sitt eget vis, då mår ju alla runt om en bra också - det är det som är det fiffiga!



Så även om jag inte ska göra några större förändringar så ska jag i alla fall göra det jag känner för och sluta ha dåligt samvete, känna att jag inte har råd, för att jag gör det. Det är ju så dumt att inte njuta av livet! Sluta gräma sig över och tjata om saker som man ändå inte kan påverka eller göra nåt åt.

Idag funderar jag även på varför det står "städ" på toapappersrullarna på personaltoan på jobbet. Med blå tusch! Är det inte meningen att jag får använda pappret? Är det meningen att jag ska ta med eget papper och markera "CB" eller så? För det kan väl knappast vara så att jag ska lämna tillbaka pappret till "städ" när jag är klar med det?

Efter en lyckad fest igår och en risig natt på det är väl kroppen i stort behov av att sova. Men tji fick den, jag har ju repeterat idag! Utan regissör denna gång men med ett härligt gäng goa skådiskompisar! Vi repade första akten av Vila i Fridh, en något mer lugn akt om man jämför med den andra som tar på en, minst sagt. Det är en rätt hemsk historia vi ska framställa, familjehemligheterna avlöser varandra. Premiär första helgen i juni - missa inte detta!

Nu går ögonen i kors och jag är sjukt trött och DÅ upptäcker jag att jag inte har några kläder rena till i morgon, smöret är slut och ett glömt men viktigt mejl måste bara skickas ikväll! Så det är väl bara att ta tag i saken, suck!

I morgon ska jag ha medarbetarsamtal (har blivit framflyttat ett par gånger) på vilket jag hoppas få min vilja igenom. Jag ska också försöka skicka iväg ett par uppgifter till till min redaktör och så ska jag repa teaterprojekt nr två. Hjärnan är välaktiverad!



Förundras och förfäras idag över galna ledare i vissa länder.

... ska jag ha gett ut minst en bok
... ska jag ha rest till alla världsdelar
... ska jag ha bott på västkusten, åtminstonde haft en sommarstuga eller båt där!
... ska jag ha gett ut en skiva
... ska jag ha spelat teater på Dramatens stora scen

Min älskade mormor har inte gjort något av allt detta men hon fyller 90 år ändå på måndag! Det ska firas med hela släkten i helgen förstås. Och jag kan bara förundras och imponeras när jag tänker på allt hon upplevt genom sitt långa liv; världskrig, fyra barnafödslar, fattigdom, sorg, glädje, resor, tekniska förändringar...



Jag minns att hon berättade när morfar kom hem med en dammsugare för första gången. Hon tyckte det var förskräckligt onödigt och dyrt. Inte skulle hon använda den där makapären inte! När sen morfar gick till jobbet dammsög hon i smyg...

Jag minns att hon berättade om när hon och morfar köpte sitt första torp. På vintern var det så kallt att det var frost i hörnen i köket!

Jag minns när hon berättade att hon cyklade 1 mil varje dag hem till sina föräldrar för att jobba hos dem. På pakethållaren på cykeln hade hon min moster i en skokartong!

Mormor har aldrig haft något körkort så det har varit buss eller skjuts som gällt. Mamma berättade om när de tog bussen in till stan för att köpa kläder till mamma. Mormor fick priset av handlaren och sa "jag ska bara höra med maken först", sen åkte de hem igen och kläderna... ja, de fick morfar åka in med bilen och hämta och betala!

Grattis Märta, lilla, lilla snärta!

Nu är det nära!

Min älskade dotter och jag ska spendera fyra härliga dagar i London nästa vecka. En resa som det pratats om i flera år men som aldrig blivit av. Så strax före jul bara bokade jag! Chopp! Klart! Mars är långt bort, jag hinner mentalt dit i god tid!

Nu är det redan mars och jag är inte mentalt på plats alls! Kanske är det bäst så. Bara åka och lita på att allt löser sig. Planen är att shoppa (Oxford street, Covent Garden, Camden), se musikal (The Lion King) och åka sight seeingbuss. Ska bli hur mysigt som helst!

Tack och lov kom jag på i tid att passet måste förnyas och idag hämtade jag det, ser ut som en krigsfånge men det är förhoppningsvis ingen kontrollant som bryr sig. Det tog exakt 30 sekunder att gå fram till disken hos Polisen och få det nya passet och det tog exakt 30 MINUTER att vänta på min tur! Många resenärer i farten.