Buuhhhuuu!!!

Nu är det definitivt, det är färdigspelat för den här gången. Men jag vill inte sluta nu! Jag vill ha mer, mycket mer!! Det är ett sånt härligt gäng (en otroligt sann klyscha) som man nästan skulle vilja flytta ihop med!

Nu blir man en vanlig människa igen. Glorian, glittret och stjärnstatusen bleknar bort i kapp med den väntade depressionen som alltid dyker upp efter en spelperiod. Nu blir man ingen igen, nu blir man en i mängden. Trist! Jag trivs inte att vara som alla andra, men vardagen finns ju där, när man vaknar. Då gäller det att stå ut med sig själv, försöka ta reda på vem man är. Utan det blir man som en tiggare som inte vet var han ska tillbringa natten.

Tänkte lite på det här med stjärnstatus och så när jag gick där i aulan och sopade efter publiken tidigare i dag.  Tänk om alla visste vilket jobb det är, att det inte bara är att ställa sig på scenen. Städningen efteråt är föga glamorös.

Vi avslutade i allafall med flaggan i topp skulle man lugnt kunna säga. Fullsatt salong på finalen, många fina ord och många vackra blommor. Kvällen avslutades med fest! Och vilken fest det måste ha varit! Jag blev på förmiddagen idag uppdaterad om en massa grejor jag hade varit med om under kvällen, men berusad av kärlek (väl?) såg jag inte riktigt klart. Jag minns dock en episod i hissen med tre kompisar. Jag minns att vi åkte upp och ner och jag minns med förfäran att en del tungkyssar delades ut! Med en glasruta emellan! Ja, roligt var det och hem kom vi med hjälp av taxi och den stackars taxichauffören fick nog tinnitus av mitt babblande, jag minns vagt att jag bombarderade honom med all sköns kloka ord och sånger! Fy...

Nu ska här städas för det är det ingen som gjort de senaste två veckorna, ett gerillakrig verkar ha utkämpats i samtliga rum. Fram med snabeldraken!

Go' natt revy!

Funderar mycket de här dagarna men kommer aldrig till punkt i tanken. Så när jag fick en hel timme för mig själv idag (dessutom hemma) kändes den från himlen sänd! Vad gjorde jag då med denna HELIGA timme? Det enda som hände var att jag blev stressad av att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle göra.

Hamnade till slut framför datorn, med Spotify och Facebook... fy fan så trist!

När jag skulle ha kunnat: fundera färdigt! Gå på stan, bada, titta på en film, läsa en bok, prata med en vän i telefon, fika...

Känner mig lite nedstämd, kanske beror det på musiken jag lyssnar på, kanske beror det på att revyn är slut snart eller kanske beror det på allt det jag inte kan få... ska försöka tänka positivt och lämna en liten dörr på glänt! Man vet ju aldrig...

Fredag är det i allafall och det är ju tur!

Sista numret i revyn är ett medley med gamla schlagerlåtar. Numret är en kärlekshistoria där jag är tjejen och Jeff är killen. Jag skriver ett "göra-slut-brev" till honom men kommer i slutet tillbaka och ber honom att inte läsa det där brevet.




Texten går så här:

"Läs inte brevet jag skrev dig
Tårarna rinner i skvätt efter skvätt
Läs inte brevet jag skrev dig
En olycka händer så lätt"

Idag började jag sången med

"Brevet..."

Sen blev det, i mitt tycke, jävligt tyst en stund, musiken fortsatte, jag frustade både inåt och utåt, Jeff tittade på mig medlidande men kunde ju inget göra. Sen blev det talsång - är rätt mallig över att jag löste situationen så pass snabbt - jag pratade texten i någolunda ordning och kom fram till slutet i takt till musiken och kunde klämma i med "En olycka händer så lätt".

Ja, ja, detta händer även den bästa (!) men just i kväll så filmades föreställningen vilket kanske inte var någon höjdare...

Proffsigt av alla, kanske framför allt Jeff och orkestern, att bara spela på och låta mig fixa det!

Jösses!!

Jag är rörd, uppfylld, förstummad, kär, galen...

Revy... töntigt, förlegat? Nej, ingalunda. I allra högsta grad levande, fränt, vasst och kärleksfullt! Och framför allt ROLIGT!!

Ja, läs själva:

http://www.ekkoncern.se/kk/revy2010/
http://kkuriren.se/kulturnoje/kulturnoje/1.610322
http://succe.info/blog/2010/01/22/stjarnspackat-2010-%E2%80%93-succe-pa-revy/

Man är rörd, uppfylld, förstummad, kär, galen...

En bekant till mig myntade ett numera väl använt begrepp en kväll, lite på lyset, i en pool: "Alla ska bada!" Hon vet inte själv (och kommer aldrig att få veta) att hon är så citerad i vida kretsar. Det hon menade var att alla kan väl vara med, alla får plats. Det lät lite roligt bara.

I morse när jag lämnade sonen på dagis dök detta citat upp igen "Alla ska mä". Jag skulle lämna kalasinbjudningar till tre av sonens kompisar, snyggt förslutna i kuvert, instuckna på deras hyllor i hallen. Men där blev det stopp! Så får man inte göra om man inte bjuder ALLA, annars blir det VAL. Jag tänker att den idén stämmer ju inte ihop med verkligheten även om jag kan förstå den.

Vi sopar så mycket framför våra barn idag och jag undrar hur vi rustar dem inför det som komma skall, en rätt tuff framtid och ett rätt tufft samhälle. Vi låter dem få som de vill, herre gud, vi väljer ju inte ens lucia längre, ALLA får vara lucia annars kanske någon blir ledsen!

Vad stöter de sedan på när de slutar skolan? Alla kommer inte in på den utbildning de vill, alla får inte jobb, alla får inte följa med på resan, alla blir inte uttagna att spela i laget, någon förlorar en tävling. Hur förbereder vi våra barn på dessa mentala smällar? Inte värst väl, anser jag.

Efter mycket om och men fick jag åtminstonde efternamnen på kompisarna så får jag leta deras adredsser själv, för dagis lämnar inte ut sånt!

Jag är ingen utemänniska. Jag gillar inte skog och mark överdrivet mycket. Jag fryser ute på vintern. Jag ser inte tjusningen i att anstränga sig med löpning eller skidåkning. Jag mår fysiskt dåligt av sådana aktiviteter.

Sedan augusti jobbar jag i ett nytt arbetslag. Ett UTEARBETSLAG! Det anordnas lagträffar i skog och mark, i skidbackar och spår, på isar och i kojor. På senaste lagmötet blev det bestämt att nästa lagmöte ska äga rum på golfbanan med längdskidåkning som "uppvärmning". Det bestämdes också att lagets alla elever ska få åka till Spökbacken en halvdag för att åka slalom och snowboard. Jag blir ovanligt tyst vid dessa diskussioner...

Ska jag vara lojal mot mitt arbete och mina arbetskamrater och "gilla" aktiviteterna ändå? Ska jag vara fröken sur och tvärvägra? Vad kan man kräva av mig som arbetstagare? Dilemma!!

Hur många gånger kan jag säga att "jag fixar fikat och kommer ut senare"? Den här gången gick det i allafall... Till saken hör att jag inte är vidare på att fixa fika heller.

Suck!

Har jobbat två dagar nu och det går faktiskt rätt bra. Inte sååå trist som jag befarande. Värst att gå upp på morgonen, inte ens en tupp går upp så tidigt så här års!

Roddar lite i sonens eventuella allergier också mitt i alltihop. Han har hostat likt mig sedan före jul och jag misstänker någon form av astma eller luftrörsförträngning (som ju astma är en form av... ja, men ni fattar). Han har dessutom laktosintolerans har vi konstaterat. Vi ska till farbror doktorn i morgon för att få remiss till barnmottagningen för att kunna göra lite pricktester och annat. Skit också! Mina barn är aldrig sjuka (Love har haft feber en gång i sitt snart 6-åriga liv) men de har fått allt annat skit i stället; psoriasis, allergier och torr hud, precis som sin mor. Är det inte det ena så är det det andra.

I övrigt går revyrepen som smorda. Jag har dessutom fått i uppgift att tillsammans med vår sömmerska, tillika min granne och vän, Anne-Marie, smycka foajén inför föreställningarna. Vi var där idag och kollade lite och det verkar funka. Det blir SNYGGT!! Stiligt och stjärnspäckat! Röda mattor och fina foton. Nästa rep är på söndag på scenen, ska bli jätteskönt att äntligen få komma dit efter allt tragglande i replokal. Snart är det PREMIÄR!!

Love kom på ett nytt ord idag: "Jag hostade jättehögt fast jag hade massor av krassel i halsen" Han gjorde ett substantiv av adjektivet krasslig - suveränt uttryck!!

Jag blev inte färdig med mina planer häromdagen, typiskt! MEN jag försökte! Kurserna kunde jag inte anmäla mig till redan nu, tidigast i mars. Romantexten förbir dold i huvudet några dagar till och några pengar hittade jag inte heller... Fast jag bjöd grannen på en öl och fick klart för mig vart vi ska i sommar, Spanien! Minst två veckor blir det, hela familjen inkl bonussonen (dotterns pojkvän). Grannen har lägenhet där och tipsade om massor av braiga saker/ställen/sätt. Till exempel att inte boka hemresan förrän vi är där, då blir den billigare. Ska bli urskönt! Mil Palermas - tusen palmer!

Nu försöker jag mest få ihop kommande event i mitt liv, det är inte helt lätt! Jobbet börjar igen i morgon, känns ju så där. Skulle kunna tänka mig mer ledig tid men då få vara SJÄLV! Är det egoistiskt? Har nog inte spenderat mer än högst en dag själv detta lov. Min egentid - HALLÅ!!

På fredag har jag lovat att showa lite för mammas jobb, på lördag är det 3-årskalas, söndag rep på scenen (äntligen!) hela kvällen. Sen följer revyrep varje kväll fram till premiären den 22:a. Båda mina barn har också bestämt sig för att fylla år inom denna två-veckorsperiod och det brukar ju krävas en del förarbete...

Om jag vore utan jobb, skulle det kännas lika bra? Jag skulle förmodligen sakna det, det är väl den bittra sanningen det.

Nej, bit ihop din gamla Dumbledore!

... här? Där? Var? När?

Vad har jag framför mig nu då? Börja jobba igen, revyn förstås... våren... varför räcker det inte? Varför är jag inte nöjd?

Därför att jag ALDRIG förverkligar mina drömmar!

Jag är en fegis - erkänner! Jag skulle vilja flytta utomlands, söka nytt jobb, skriva mer, resa mer (framförallt med Hanna) ... men jag tar lätta vägen ut, törs inte, har inte råd, barnen, bla, bla, bla.

Så nu undrar jag NÄR är det dags att säga GOODBYE till sitt gamla liv och börja njuta av drömmarna? Kanske nu? NU?? Ja, NU! Gör det! Okej, idag ska jag:

- anmäla mig till två nya kurser (en i projektledning och en i teaterimprovisation)
- börja stolpa ner karaktärer och händelser till min bok som jag närt så länge
- undersöka möjligheterna att skaffa pengar till vår Spanienresa i sommar

Så! Det var väl inte så svårt?

Frågan är om man nu får strunta i barnet, middagen och tvätten en sån här dag? Annars går det nog inte, är jag rädd...

FEGIS, FEGIS!!

Nu är man ju helt dagvild! Är det tiiiisdag idag? Nähä? Men det var ju lördag igår... eller?

Helt plötsligt befinner man sig rakt inne i trettonhelgen, alltså! Folk pratar om att klä upp sig och jag bara...vaddå för? Ska de på kalas? Aahhh! Safiren, cocktailpartyn...middagar..DET ÄR HELGAFTON IGEN!!

Okej, fram med pavan då, god mat i ugnen (när lagade jag riktig mat senast?) och så... var är familjen då? Nej, jag får ingen ordning på det här alls. Lika bra att sätta sig ner och vänta ut stormen.

I morgon ska vi i allafall städa ut julen med hjälp av fem smågrabbar. Julgransplundring minns jag från när jag var liten, tänkte ge min son en sån. Vi ska dansa ut julen runt granen. Vilka sånger ska man ha då? Och hur låter dem? Är det nån som kan texterna?? Smällkarameller i granen, fiskdamm och skoj, det blir bra det!

Love har hjälpt mig att städa lekrummet tillika granrummet/julgransplundringsrummet. Helt plötsligt ropade han på mig att jag skulle komma och kolla. Det var helt soprent från leksaker! Mattan syntes! Jag sa "Vad bra, då kan vi ju ha julgransplundringen här inne i morgon!" "Ja, jag tänkte ju på det" Jag berömde mer och sa "Du tänker då på allt!" Han suckar lätt, rycker på axlarna och säger för sig själv "Jaa, jag och min hjärna"! Underbara unge!

Men efter denna helg så kommer en till (!) och SEN börjar jobbet igen! Gläääk!! Har ju iofs en spännande revypremiär att se fram emot också!