Buuhhhuuu!!!

Nu är det definitivt, det är färdigspelat för den här gången. Men jag vill inte sluta nu! Jag vill ha mer, mycket mer!! Det är ett sånt härligt gäng (en otroligt sann klyscha) som man nästan skulle vilja flytta ihop med!

Nu blir man en vanlig människa igen. Glorian, glittret och stjärnstatusen bleknar bort i kapp med den väntade depressionen som alltid dyker upp efter en spelperiod. Nu blir man ingen igen, nu blir man en i mängden. Trist! Jag trivs inte att vara som alla andra, men vardagen finns ju där, när man vaknar. Då gäller det att stå ut med sig själv, försöka ta reda på vem man är. Utan det blir man som en tiggare som inte vet var han ska tillbringa natten.

Tänkte lite på det här med stjärnstatus och så när jag gick där i aulan och sopade efter publiken tidigare i dag.  Tänk om alla visste vilket jobb det är, att det inte bara är att ställa sig på scenen. Städningen efteråt är föga glamorös.

Vi avslutade i allafall med flaggan i topp skulle man lugnt kunna säga. Fullsatt salong på finalen, många fina ord och många vackra blommor. Kvällen avslutades med fest! Och vilken fest det måste ha varit! Jag blev på förmiddagen idag uppdaterad om en massa grejor jag hade varit med om under kvällen, men berusad av kärlek (väl?) såg jag inte riktigt klart. Jag minns dock en episod i hissen med tre kompisar. Jag minns att vi åkte upp och ner och jag minns med förfäran att en del tungkyssar delades ut! Med en glasruta emellan! Ja, roligt var det och hem kom vi med hjälp av taxi och den stackars taxichauffören fick nog tinnitus av mitt babblande, jag minns vagt att jag bombarderade honom med all sköns kloka ord och sånger! Fy...

Nu ska här städas för det är det ingen som gjort de senaste två veckorna, ett gerillakrig verkar ha utkämpats i samtliga rum. Fram med snabeldraken!

Go' natt revy!