Den fjärde i ordningen.

 

Nästa besök hos läkare är här och varje gång är jag beredd på att han ska säga att jag verkar vara frisk och må så bra att jag kan börja jobba. Hjälp!

 

Men varje gång har han sagt att jag ska vara sjukskriven så länge som jag behöver och varje gång har han förlängt min sjukskrivning. Så varför är jag nervös?

 

Tror det fortfarande finns en gnutta av den där duktiga flickan kvar, den som inte rättfärdigar alls att vara hemma och vila. Den som tror att folk snackar bakom ryggen på en att "hon verkar ju inte så sjuk, är bara hemma och latar sig och utnyttjar systemet". Den duktiga flickan som fortfarande tror hon måste presetera för att få finnas. 

 

Men jag är inte redo! Varje gång jag tänker att nu ska jag göra nåt vettigt (förutom att hålla koll på tv-tablån och plantera frön) så känner jag den här oerhörda tröttheten komma, jag orkar inte! Då tror jag att jag är lat men sen intalar jag mig själv att jag är hemma just för att den här tröttheten fortfarande kommer. 

 

Mardrömsscenariot efter dagens läkarbesök vore att jag skulle tvingas börja jobba heltid efter sportlovet, på Söder, med alla de arbetsuppgifter jag hade innan jag gick hem den 14 oktober. Nu blir det ju inte så, det fattar varje sund människa men det är vad jag har mardrömmar om. Trist att behöva känna så för sitt jobb men jag tar mig nog ur det här fortare genom att vara ärlig mot mig själv och mot andra. Jag vill inte tillbaka! Så! Nu är det sagt i offentlighetens ljus också.

 

Jag ska skaffa mig en BRA livsplan. Återkommer med den. Först ska jag ta mig igenom domedag nr 4.