Efter tre möten idag har jag bestämt mig för hur det får lov att bli. Känns skönt att se det ljusna lite där framöver! Jag kommer att bli nöjd, det vet jag. Ska bara strukturera färdigt, lita på att jag kan och sen bara göra det jag vill - en bra plan, tycker jag!


Har ni ibland tänkt att "om jag bara fick göra det jag vill". Vem hindrar? Ingen fysisk person oftast, förutom en själv då möjligtvis. Det är klart att det finns en del "hinder" i form av ekonomi, familj, boende osv. Men VEM hindrar EGENTLIGEN?

Jag har en vän som gjorde nåt väldigt drastiskt nyligen. Jag är sjukt imponerad! Hon bröt upp, gick vidare för att det kändes rätt. Så fantastiskt! Den som i första hand mår kalas är hon själv, inte hennes barn eller vänner, utan hon själv i främsta rummet. Varför inte, liksom? Hur många liv har vi? Hur många år ska vi gå runt och tycka att vi inte är värda eller inte törs, eller - den värsta av alla - "hur ska folk tycka, så kan jag väl inte göra?"

Fasen, kasta sig ut för stupet och bara lita på fallskärmen! För om man själv är nöjd, mår bra, utvecklas på sitt eget vis, då mår ju alla runt om en bra också - det är det som är det fiffiga!



Så även om jag inte ska göra några större förändringar så ska jag i alla fall göra det jag känner för och sluta ha dåligt samvete, känna att jag inte har råd, för att jag gör det. Det är ju så dumt att inte njuta av livet! Sluta gräma sig över och tjata om saker som man ändå inte kan påverka eller göra nåt åt.

Idag funderar jag även på varför det står "städ" på toapappersrullarna på personaltoan på jobbet. Med blå tusch! Är det inte meningen att jag får använda pappret? Är det meningen att jag ska ta med eget papper och markera "CB" eller så? För det kan väl knappast vara så att jag ska lämna tillbaka pappret till "städ" när jag är klar med det?