Ensam för att det är så det känns efter revyn, galet men sant. Jag är inte ensam egentligen men man känner sig övergiven på nåt konstigt sätt. Jag vill verkligen umgås väldigt mycket mera med mina revykompisar, skratta, festa, avsluta diskussioner som inte blev färdiga.

Oförstådd i min ensamhet för att när jag förklarar för folk, mina arbetskompisar till exempel, att det känns deppigt så skrattar de bara lite lätt. De förstår inte att jag menar allvar! Jag ÄR deppig!! Jag tycker livet känns jättetrist nu. Vad ska jag nu se fram emot? Jag vet att det kommer fler fester och träffar men just nu hjälper det inte. Man förstår inte innan man varit där, ännu en klyscha!

JAG SKULLE KUNNA VARA SKÅDIS JÄMT - varför är jag inte det, till exempel?

Lite bilder från min favorittid på året: