Idag kallade en förälder mig för min kollegas bodyguard för att jag skulle bisitta ett utvecklingssamtal! Smaka på det epitetet! Bodyguard... Jag kan tänka mig följande scenario:

Samtalet ska strax starta. Jag står utanför klassrummet, förälder och elev kommer. Jag hör i öronsnäckan att allt är lugnt. Min kollega kliver ut ur arbetsrummet, jag ser mig omkring, drar upp solglasögonen i pannan och ler lite. Hjälper henne in, kollar säkerheten utanför klassrummet innan jag drar igen dörren. Under hela samtalet sitter jag, tre meter bakom min kollega, och iakttar eventuella snabba rörelser från fienden. När samtalet är slut hjälper jag kollegan ut, ser mig omkring, drar ner solglasögonen, sätter på mig en bister min, rättar till den svarta kavajen och går ut efter henne till tonerna av "Mission Impossible".

Ja, ungefär så. Ganska häftigt att bli kallad så även om det var menat som kritik. Humorn räddar oss i många lägen, räddar oss från folk som ideligen gör bort sig själva genom obefogad kritik. Så är det.

Jag och Kevin Costner, bodyguards.