Känsliga läsare varnas, detta är bara skitsnack!

Lika plötsligt som den kommer lika plötsligt försvinner den. Den låter en våndas, lida och vara nära döden flera gånger innan den bestämmer sig för att ge sig av. Jag pratar förstås om magsjukan, alla djävlars händiga verk och gåva till mänskligheten! I morse var jag i fin form. Framåt tio kom magvärken och jag trodde att jag kanske hade ätit/druckit nåt med laktos (är ju intollerant). Skjutsade ut sonen till farmor och hela vägen ut (3 mil) kändes det INTE BRA. Nåt var på gång. Jag som skulle få barnvakt för att jobba lite, komma ifatt lite hemma etc. När jag kom hem sov jag mellan hundra resor till Gustavsbergarn'. Febern slog till. Jag har feber typ var tionde år and today was the day, obviously. Jaha, drack två glas saft och ett glas cocacola på hela dagen. Såg ett avsnitt av Törnfåglarna från 80 kallt, inte mindes jag att den var sååå dålig? Den var ju det mest romantiska man kunde få på den tiden, filmmässigt, alltså. Nåväl, nu sitter jag här, klockan är halv tio och jag är fit for fight igen. Märkligt! Dock ligger maken (ha, ha, han spyr, det gjorde inte jag!) Har skurat ur ena toan tills dottern kommer hem, vill ju inte sprida skiten onödigt långt. Kan världen klara sig utan magåkommor? JAAA, det kan den! Kan ingen säga det...till nån...som kan forska på det här... Undrar om det går nån bra film nu...