Idag har jag haft värsta städrycket. Nu skulle det kastas grejor! Minsann! Fixade en släpkärra, drog ut tonårsdottern och fyraåringen i tron att nu skulle vi göra nåt riktigt skojigt. Jag plockade ut alla möbler jag haft stående nere i källaren (sådana där fiiina efter farmor) som vi aldrig (jag vet det nu) kommer att använda. När allt stod ute på trottoaren försökte jag lasta in det i den i detta fallet minimala släpkärran. Det gick! Lämpade av hälften hos en auktionsfirma och körde resten till soptippen. Där började det ta emot, verkligheten kom i kapp mig lite. Ska jag verkligen slänga den här fina stolen? Den har visserligen ingen dyna men... Och det här 15 år gamla skötbordet? Det slog mig att vi inte bara lever i ett konsumtionssamhälle utan de flesta av oss äro tudelade, det finns en konsumtionsjävel i oss som köper nya tv-apparater på löpande band, sen finns det en antikvitetsjävel i oss som sparar ALLT i ett prång i källaren. När jag stod där på soptippen med mina funderingar fastslog jag ändå att "om inte ens auktionsfirman vill ha det, vem vill då?" Och så slängde jag! Heja mig! Nu blev det plötsligt väldigt tomt i källaren (till min mans förtjusning antar jag...) och vet ni, jag har inte ett dugg dåligt samvete!