Nu har vi älskat tills solnedgången
blivit rödare än röd
nu har vi smekts tills floderna
funnit sin vila
nu har vi kyssts tills de spetsiga knopparna
slagit ut
och vaggande näckrosor seglat berusade
under våra vällustigt slutna ögonlock
nu har vi spelat kärlekens symfoni
tills våra violinkroppar om och om igen brustit
för nya gryningar
nu har vi använt orden för sådd
och tystnaden för att skörda
havets vaggsång har droppat
ögonblick av trygghet och vila
i våra sammanflätande händer

Nu har vi lekt vår kärlek på lek
och på allvar
vi har skrattat åt glädjen att få ge
och glädjen att ta emot
vi har älskat tidlöst och fritt
erövrat himlar av djupaste glädje
och i våra djärvaste ögonblick
har vi snuddat vid evigheten

Men låt oss fly någon tid
åt var sitt håll
fly innan nötningens lömska dörrspringa öppnar sig
mot en trasig kväll
låt oss göra det omöjliga möjligt
låt oss lura tiden på vår kärlek
låt vår kärlek få vila i kärleken
tills den åter har växt sig högre
än tiden
(Maria Wine)

Så skulle man kunna sammanfatta revyperioden denna gång - så låt mig nu sluta tjata om detta och gå vidare!