Läste i tidningen idag
Jag läste en liten artikel om mig själv i dagens Katrineholmskuriren. Den hade rubriken Utmattade kvinnor extra ljudkänsliga. Ja, det låter ju avancerat, att läsa en artikel i en tidning. Men faktum är att jag det senaste halvåret inte kunnat läsa tidningen. Det beror inte på att den inte funnits tillgänglig för den har legat på mitt köksbord varje morgon. Det beror på att jag inte KUNNAT läsa. Tillstånd: Utmattningsdepression.
Att säga att det hela startade den där söndagskvällen i mitten av oktober vore fel, det vara snarare då det slutade. Det började för jättelänge sedan och har smugit sig på. Ont i axlar och rygg, jag har gjort en mängd besök hos naprapaten. Mag- och tarmproblem, yrsel och ljudkänslighet är andra smygande symptom. Hur ofta har jag inte på kvällarna sagt till min make när vi tittat på tv: "sänk ljudet! Nej, nu får du höja igen. Sänk!"
Men när symptomen blev mer obemästrade var jag ju tvungen att ta tag i det. När jag helt plötsligt inte kunde läsa en text, när jag inte förstod vad någon sa till mig och när jag inte kunde tänka färdigt meningar då blev jag rädd. Helt plötsligt kunde jag ha svårt att låsa upp en dörr och att orientera mig. Nu har jag fått en obotlig sjukdom, tänkte jag! Jag har en tumör i hjärnan!
Någon tumör var det ju inte utan det som många benämner som "att gå in i väggen" och som på läkarintyget heter utmattningsdepression. Jag kan pricka i alla symptom som beskriver tillståndet och börjar sakta men säkert repa mig och bli frisk igen.
Vad var det då som hände den där söndagen i oktober? Det var ångesten som slog till. Har aldrig riktigt upplevt det förut men nu var det starkt. Jag fick ingen luft, jag kippade efter andan, hade ont i bröstet och grät och jag sa till min make att "i morgon ska jag nog stanna hemma". Sedan dess har jag varit hemma. Jag blev direkt omhändertagen av proffs, både beteendevetare och läkare har tagit detta på största allvar och de är dessutom erfarna och har sett det här många gånger. Det skönaste av allt var att slippa ta hand om det själv, att, likt ett litet barn, få krypa ihop i stolen och känna att någon annan tog över ansvaret. Som jag längtat efter det!
Nu ska vila och medicin få boosta mitt tillfrisknande och förhoppningsvis kommer jag ut i andra änden, mer inlyssnande, mer klok och mer lugn. Och kanske har jag en ny karriär som väntar. För det är framförallt jobbet som gjort mig sjuk. Visst är det för jävligt att det får vara så här? Att vara lärare och dessutom amibitiös är ingen lek. Miljön på en skola kännestecknas av stress och höga ljudnivåer och det är ju något jag kanske aldrig kommer att klara av igen. Sen är det klart att man inte samtidigt med det måste skriva ett läromedel, producera revy och skådespela i ett flertalet uppsättningar. MEN om tid för reflektion och vila funntis på mitt jobb hade jag orkat med mina fritidsintressen! Det hävdar jag bestämt! För jag gymar inte, jag spelar inte golf och jag är inte med i någon organisation, mina fritidsintressen är att skriva och spela teater och när detta också kändes som krav är det inte roligt längre utan bara fel!
Jag är helt övertygad om att det är en annan Cissie som väntar er, en som är mer henne själv och en som inte alltid jobbar för andra. Det kommer kanske att upplevas som arrogant och drygt många gånger men minns då att jag måste sätta gränser och att det är mitt liv jag lever!