Kort recension av filmen Änglavakt:

Det är något visst med det franska språket. Något nästan magiskt. Och magi blir det i den här väldigt vackra, sorgsna men, får man nog säga, väldigt hoppfulla filmen med Michael Nyqvist (Ernst) och Izabella Scorupco (Cecilia) i huvudrollerna. Jag hade förväntat mig tårar, att jag skulle gråta för det hela var så sorgligt. Men filmen överraskade. Trots att parets son ramlar och slår sig så illa att han hamnar i koma, så gråter man inte! Det är inte det det handlar om på något sätt. När man går ut från biosalongen känner man det supertydliga budskapet och inte filmens handling. Handlingen får bara agera budbärare till det budskapet.

När den franske mannen Walter dyker upp mitt i allt elände är det för att hjälpa familjen. Först förstår man inte hur, vem är han? Varför pratar han franska? Men det hade absolut inte funkat med en... amerikan, eller spanjor, det var tvunget att vara en fransman, det förstår du när du ser filmen! När så Walter, nästan direkt, får Cecilia att tro på honom har han en svår uppgift framför sig, att övertyga Ernst att det finns något annat, något viktigt, att ta hand om innan sonen kan klara sig. Låter det konstigt? Ja, det var det, men budskapet är supertydligt: VÅGA TRO PÅ LIVET, PÅ KÄRLEKEN OCH PÅ GLÄDJEN! Nästintill religiöst, men jag köper det!