Jag satt idag med min vän Maria och skrattade åt våra funderingar just nu. Vi verkar vara i samma status där vi har ångest över livet på nåt sätt. Men man är inte sämre än att man kan ha lite självdistans till det hela och skratta åt eländet!

Ni vet tv-reklamen med snygga Thomas Hanzon "plötsligt inser man att man har närmre till pensionen än till studenten"... Det ÄR ju faktiskt så! Shit!! När hände det, liksom?

Hjälp... minsta lilla finne blir en cancerknöl, man gråter av dödsångest om kvällarna... är det normalt? Förmodligen!

Är det så här det ska vara nu, RESTEN AV MITT LIV??

Man står med båda fötterna djupt nersjunkna i hus, familj och fast jobb och tycker det känns lite trist! Blir det inget mer nu? Vad ska jag se fram emot nu? Ska jag gå på bio...?

Man börjar fundera över lååånga utlandsvistelser, nytt boende ... ny partner (!) nej, faktiskt känns just DEN saken fortfarande helt okej... och så, ja, nytt jobb! Man slår febrilt på internet och letar efter nya utmaningar... handläggare i Flens kommun, säljare på Pågen "Liiiimpa, här var det liiimpa!" eller varför inte direktör på UD? DET skulle ju vara en utmaning!

Ack, det är tur att man får lov att sväva ut ibland för man landar ändå alltid på samma fläck - mitt i 40-årskrisen!