Hjärnan säger en massa konstiga saker till mig just nu, det låter sjukare än det är och jag vet vad det beror på.

På jobbet är det lugnt! Jag har fått en jättemysig klass med föräldrar som ställer upp och är intresserade att hjälpa till. Jag har ett tämligen luftigt schema som gör att jag hinner med, behöver inte gå i 300 knyck i korridorerna och köra ner huvudet för att jag inte har tid att prata med folk. Jag kan stanna och prata en stund med elever jag möter, jag kan unna mig 5 extra minuter i fikarummet och jag kan sitta och fnula på formuleringar i planeringar för att inte tala om vad jag fotar mycket på jobbet just nu OCH hinner bränna ner bilder på CD-skivor med snyggt skrivna etiketter på!

Men hjärnan är i vakum ändå. Jag glömmer saker, jag tänker inte på vad jag gör. Idag pacakade jag upp matlådan ur påsen och då trillade en ihopknögglad servett ur tillsammans med ett tomt smörpaket. Jag hade visst slängt soporna efter lunchen i samma påse som matlådan... typ sådana saker. Jag glömmer att jag har cykeln och börjar gå, jag glömmer att jag har bilen och letar febrilt efter cykeln. Jag går ut i köket och ser förvånat på diskmaskinen som lyser "klar" - men vad har hänt med den nu då? Jag har glömt att jag satte på den för en timma sedan!

Allt beror på teater.

På "Avstigning för de som inte hittar hem".

Premiär 9 oktober kl 19 på Ängeln. Jag har aldrig spelat så seriös teater förr, pjäsen talar till mig och KRÄVER att jag förstår, kräver att jag sätter mig in i Ellens liv så till den milda grad att jag glömmer mitt eget. Skumt, men detta är riktigt skådespeleri antar jag. Jag har aldrig förstått att "gå in i en roll" betyder att man liksom byter plats med personen man gestaltar. Det tar all min kraft, all min hjärnkapacitet. Min hjärna säger till mig att glöm, GLÖM allt annat, du måste vara Ellen, bara vara Ellen! Det är svårt för andra att förstå.

Ni kanske förstår när ni får se det... Vakum...