Jag har svårt att hitta konkreta "snäll-situationer"! Vad är snäll? Jag brukar ju alltid göra snälla saker som att hålla upp dörrar åt folk, prata väder med äldre i väntrum, le åt kollegors familjeberättleser och sånt. Men jag antar att jag kör någon slags minsta motståndets lag här, det krävs ju inte allt för mycket energi att göra sånt. Egentligen borde jag väl göra saker som att verkligen ringa till min vän när jag ser att hon har namnsdag och inte bara tänka det? Jag borde egentligen städa badrummet själv fast jag vet att det inte är min tur? Jag borde egentligen också ta upp mat ur frysen när jag ser att maken (som har matlagningsdag hemma) glömt det? Men då kommer den lilla djävulen i mig och säger: MOOOWWAHAHA, nu ska vi minsann se om han (för det handlar ju mest om maken) kommer ihåg och hur han löser problemet med fryst köttfärs klockan fem på eftermiddagen!!

Jag är så dum! För hur mycket krävs det att bara säga "jag gör det!" eller "bra, vad fint du gjort!" eller "jag älskar dig!". Ibland känns det som totalt oöverstigliga (hur stavas det ordet egentligen, och framförallt, finns det?) bergstoppar att bestiga. Jag får börja tänka på de fördelar jag eventuellt kan komma att få OM jag ORKAR säga och göra rätt saker. För det är nog som Stefan Einhorn säger "det är inte tanken som räknas, utan handlingen".

Man är ju rätt elak, egentligen. Jag får återkomma i ärendet, nu när jag begriper vilken typ av snällhet man är ute efter här.

Någon drömvinst blir det inte i helgen heller, by the way, är alldeles luspank så jag har inte råd att spela. Känns skönt att vara luspank den 7:e. Som salt i såren eller mens på bröllopsdagen innehåller denna månad ett frisörbesök, en kurshelg i Hudiksvall och ett Stockholmsbesök. Nåja, får väl bita på naglarna och (som min morbror brukar säga) äta navelluddsoppa!