Inte för att lägga nån negativ vibb över förra inlägget utan för att visa att sommaren hemma kan vara underbar även på andra sätt, så publicerar jag här ett kåseri jag skrev för ett par år sedan. Just nu är historien helt fantastisk men då, den dagen, ville jag bara åka till ...ja, var man nu åker för att vara "mä fre" en stund. Varsågoda!

Jag tänkte mig en fin dag med barnen på stranden. Packade badkläder, badpuffar, handdukar, mackor, saft, bullar, frukt, solkräm, pengar och ett glatt humör. Krånglade ut allt till bilen, svettig av allt flängande (badpuffarna hittade jag längst ner i källaren). När allt var inpackat hämtade jag sonen, springandes på gatan, halvvägs ner på stan. "Vi ska ju åka och bada nu" fick jag trösta en skrikande och sparkande son med. "Det blir jättekul!" Väl inne och fastspänd i barnstolen blev han rätt lugn och nöjd. Tonårsdottern kom uthasande med lilla väskan på axeln och MP 3-spelaren i öronen. Och så åkte vi! Här ska solas och bli bruuuun! Jag åkte ut på stora vägen och ner mot sjön. Då började bilen bete sig märkligt. Den svarade liksom inte på gasen utan hackade sig fram. Alla tänkbara varningslampor lyste så jag vände och åkte hem igen. Vi tar cykeln, tänkte jag! Men efter konstaterad punktering tog jag halva mitt pick och pack i barnvagnen och gick. Tonårsdottern gick tillbaka in och kollade på film. Fick i alla fall med mig den lilla solstolen - skönt!

Väl framme vid sjön var det dags för fika. Tappade en macka upp och ner, en mås tog sonens bulle och han själv hällde ut all saft på filten. Nåväl, glassen smälte i alla fall inte så snabbt som förväntat. Sen började ett evigt passande, upp för kullar, ner till vattnet, gunga "mera fart", "måste bada med mig, mamma", smörja axlar och näsa, torka, byta kläder... solstolen stod orörd så när som på den korta minut det tog att fälla upp den. Svettig och inte direkt gyllenbrun (glömde smörja in mig själv) konkade jag efter några timmar alla pinaler och en astrött son tillbaka hem. Han somnade 500 meter från hemmet och när jag parkerade karetan så vaknade han. "Ville inte sova mer, mamma". Han brukar inte funka något bra om han inte får sova en halvtimma så jag tog ett nytt, djupt andetag, torkade svetten ur pannan och vände vagnen och gick ut i skogen. Han somnade skönt men innan jag var hemma hann ungefär en miljard myggor göra sina förargliga avtryck på mina bara , röda ben.

Hemma igen packade jag upp allt kletigt fika ur väskan, tog fram middagsingredienserna ur kyl och frys och insåg att det var dags att väcka sonen; får han sova längre än en halvtimma somnar han jättesent på kvällen och lite vuxentid vill man ju ha. Han vaknade men hade ju inte alls sovit klart utan började skrika som besatt...läääänge. Var tvungen att bada honom efter all sand från sjön. Fyllde badbaljan med doftande badskum och trodde det kunde avleda tröttheten något. Slutade med att han stod i baljan, skrikande, och sparkade ut allt vatten på hela mig och i badrummet. Lite ren blev han i alla fall... Någon mat var det ju inte att tänka på, så trött och sur som han var, så jag blandade raskt en flaska välling (bra i nödfall). Fick efter mycket om och men på honom en blöja och en pyjamas och med vällingflaskan i hand tystnade han faktiskt.

Plötsligt var klockan halv tio, sonen var fortfarande vaken, middagen bestod av brända varma mackor och jag själv hade inte ens hunnit titta på duschen. Då finner jag mig sittande i soffan med sonen i knät, han vänder upp sitt nytvättade, solbrända ansikte med de stora bruna ögonen och ler mot mig, "mamma, vet du en sak? Jag älskar dig!"  Och vet ni, all eventuell möda under dagen var som bortblåst! Blir det soligt i morgon åker vi till stranden då också!