Jag måste säga att ibland lyser solen med all sin glans! För att ta tillbaka lite av den negativism som jag förmedlade i förra inlägget vill jag här ge en annan bild av verkligheten. Som i går till exempel. Min vän Maria och jag slet oss loss från familjen och cyklade ner till Djulö, vårt paradis på jorden. Vi satte oss på en bänk, skålade i ett par glas vin och pratade bara en massa tjejigt, underbart! Sedan tog vi oss bort till friluftsteatern och såg den lättsamma pjäsen om pensionatet. Solen sken, det var mycket folk i publiken och vi njöt av stunden mest, inte så mycket av skådespeleriet dock men det gjorde inget! Vi var nöjda ändå!

Sedan cyklade vi vidare till Svartbäcken, hamnade på en ny bänk i solnedgången och pratade mera. En man med kryckor och en märklig nätluva dök upp och berättade allt om sin trädgård ett stenkast därifrån samt om maskar på stubbar, tror jag han menade. Vi fattade inte mycket men han var pratsjuk och vi nickade och lyssnade. Vi brydde oss inte alls om vad han sa men var på ett sådant strålande humör att vi lät honom stå där i 10 minuter och berätta. Harmoni.

Cyklade hem vid tolvsnåret, lagom lullig och med ett leende på läpparna, sådana här enkla saker borde man givetvis göra oftare! En god vän, en bänk, en stor sol och lite vin - där har ni det!