Ännu en kväll som slutar i gråt och tandagnisslan. Jag ber sonen byta om, borsta tänderna, städa eller vad det nu kan vara. Han börjar genast med metoden att låtsas inte lyssna. Han fortsätter leka som om han inget hört. Man upprepar sin bön ett antal gånger för klockan börjar bli mycket. "Sluta tjata!" skriker han då. Jag slutar tjata en stund, börjar en ny taktik med frågor om vilken bok han vill höra eller om han vill ha den eller den pyjamasen. "Du ska vara tyst!" Jag tystnar. Men detta går ju inte! Inget blir gjort och klockan är verkligen väldigt mycket. Jag måste ta det från början igen. Börjar med hot om indragen sagoläsning. Då blir han arg, kallar mig "Jävelmamma jävel" och skriker. Han kan slåss också, sparkar ibland. När man har hållit på så här ett tag och tålamodet för länge sedan är slut, alla hot har förverkligats, gråten sprutar och ens egen trötthet är påtaglig kommer nådastöten "jag vill ha min pappa!".

Man känner sig så klart som världens sämsta mamma som inte kan få sin son i säng medans tid och tålamod är, som blir kallad än det ena än det andra. När man också fått maken att bli arg, över mitt bristande tålamod i första hand, över sonens beteende i andra hand, då är hela kvällen förstörd. Var tog han vägen, den lilla söta, verbala, och otroligt charmige människan på fyra år som nyss fått så mycket beröm för att han lärt sig cykla utan stödhjul?

Hos mormor och farmor uppför han sig exemplariskt, likaså på dagis. Där får han inga utbrott, säger inga dumma eller fula saker. Gör saker på tillsägelse, med stolthet visar han upp vad han kan i fråga om att klä på sig själv, borsta tänder eller städa. Men nu har jag läst av en psykolog att en del barn är så här krävande. Och att man som förälder faktiskt redan har lyckats eftersom de lärt sig hur man ska vara - de är ju sådana borta! Hemma är de trotsiga och vresiga. Detta beror enligt psykologen på kärlek. Barnet har för länge sedan fattat att med mamma och pappa kan man bete sig hur som helst för de älskar än vad man än gör. De är smarta! De är verbalt skickliga och otroligt läraktiga!

Rådet till föräldrar med ett sådant krävande barn är att fortsätta som vi gör, sätta gränser, tala om och säga nej. Det lönar sig i längden, man får igen det sen... men än så länge krävs små gråtutflykter med bil sena, regniga kvällar för att dämpa ångesten och intala sig att man är en utmärkt förälder.