Jag var hos tandläkaren i måndags. Inte roligt, aldrig roligt. Jag har en del problem med mina tänder och mitt tandkött och får ständigt skäll att jag aldrig använder tandtråd. "Karies, karies, karies, det kommer då, vet du". Jo, jo, jag vet. Jag har ständigt dåligt samvete för den där jäkla tandtråden. Ibland kör jag ju, det borde väl räcka? Nåja, jag fick läxa att använda tråden så ska jag och "visa upp" igen om ett par veckor. Fan, vad ont det gör!

Det är inte det enda problemet. Jag gnisslar tänder när jag sover också. För det införskaffade jag en otroligt sexig bettskena för ett par år sedan. Men eftersom lättjan gärna övertar i mitt liv så användes inte heller den så ofta. När jag hade flyttat på den lilla blåa burken för att damma i över ett års tid skickade jag den i soporna, ja, jag vet att det var dumt, men så gjorde jag. 2000 kronor i soporna. Alltså den passade ju inte ens längre sedan jag gjorde om min framtand! Så varför skulle jag ha den kvar?

Det fick jag veta i måndags, "ta med den hit nästa gång, vi kan justera den, vet du". Shit! Jag har ju slängt den! Varför sa jag inte det nu då? Jag bara nickade och sa, "jasså, kan man det?" och hjärnan startade direkt att febrilt leta dumma ursäkter till var den kunde ha tagit vägen... jag vågar inte erkänna för min tandläkare att jag medvetet slängt min bettskena. Och om man inte erkänner sådant direkt så är det ju kört sen, liksom. NU kan jag ju inte komma och säga att jag visste mycket väl att jag slängt den! Daaahhh!