Straxt före påsk kom ett förslag på tjänstefördelning på jobbet. Jag har aldrig brytt mig om dem så mycket innan, jag tar det jag får och sen är det inget mer med det. Men nu har en del saker hopat sig, kan man säga, vilket föranledde att jag lämnade in ganska specifika önskningar för nästa läsår, något jag inte tidigare gjort. När så fördelningen kom fanns inget av det jag önskat med - kände mig arg, besviken och förorättad!
För att ta det från början så har jag varit lagledare för A-laget på skolan i tre år. När så förutsättningarna att driva fyra arbetslag förändrades så "försvann" mitt lag och medarbetarna spreds på de andra tre lagen. Jag hade då kvar min nedsättning i tjänst men inget att fyll tiden med. Två lagledare i ett lag är en för mycket. Så då gick jag hela hösten och mådde så där, kände mig inte nyttig, liksom. Hade ju massor av tid men kunde omöjligt fylla tiden med allt det andra jag skulle göra. Ett sådant dilemma skriker man inte ut högt på en skola där de flesta formligen kryper på sina knän för att få tiden att gå ihop!
Jag hade samtidigt rätt tufft hemma utan att gå in på detaljer. Inte i balans, alltså! Revyn kom som en räddning mitt i allt det mörka. När så den var slut sjönk ju allt ännu mer, för vad hade jag att fokusera på? Vad skulle utmana mig nu? Inget! Jag tog ett allvarligt prat med min chef om min framtid och fick då fylla min tid med projekt. Perfekt! Nåt nytt, nåt jag är bra på och så får jag jobba ensam, vilket passar mig bäst. Jag var väldigt kreativ! Gjorde massor av arbete! Tänkte i mitt stilla sinne också att detta är bra för min ställning på skolan, på min löneutveckling etc. Klart man tänker så!
Jag fick massor av beröm, både av chef och lagledare. Allt kändes toppen! Jag pratade med min chef om att detta skulle få mig att hitta kraft att fortsätta jobba i höst. Start och stopp - för känslan av att "jag bara skulle undervisa i all oändlighet" var odräglig! Han, chefen, tycket det var en bra idé. Då slapp jag kanske gå ner i tid till hösten dessutom, jag kunde ha projektarbete en dag i veckan, "min" dag. Fantastiskt! Då kunde jag söka den där teaterkursen i Stockholm som går på måndagskvällar, utveckla mig själv och mitt ego...
Jag var på väg mot ett nytt mål, jag skulle få nya arbetsuppgifter. Så kom då den här tjänstgöringsfördelningen. Där jag fått 8 (!) undervisningsgrupper varav 3 är nya sjuor. Tid för projekt blev 90 minuter i veckan... vad ska jag göra på den tiden, undrar man? Den kan ju knappast utökas vid behov eftersom jag får ett späckat schema ändå! Vad gäller den där teaterkursen så lär jag inte hinna med den heller om jag inte ska stressa ner till ett tåg efter sista lektionen, vilket förstör syftet totalt! Jag fattar anledningarna att det blir så här, det finns inga marginaler. Tar man bort en grupp från mig så får de eleverna ingen undervisning, så tajt är det!
Men det kändes som om mitt arbete under våren inte spelat någon roll, oavsett vad chefen säger, faktum kvarstår att det håll jag var på väg mot, den grind jag hade öppnat och var på väg att gå igenom stängdes rätt bryskt framför näsan på mig! Jag kastades tillbaka åt andra hållet i stället, så här såg min tjänst ut när jag började för 7 år sedan - massor av sjuor, språkvalsgrupper...sånt som dränerar energi och aldrig ger nåt tillbaka. Tufft när man ville ha lite lindrigare arbetsmiljö...
Så nu är jag här. Fortfarande känner jag mig lite luggsliten, lite tilltufsad och lite tillintetgjord. Jag tror inte jag orkar göra nåt vettigt om jag inte får tiden till det. Så mitt enda val är nu att gå ner i tjänst, förlora pengar men tjäna tid. Dock får man också tänka att ska jag vara ledig en dag i veckan ska ju allt det andra rymmas på de andra fyra dagarna! Vad som är bäst vet jag inte... ska slicka färdigt såren först, sätta på plåster och kanske, kanske orkar jag skaffa nytt mod att ta nya tag med "gamla" arbetsuppgifter!
