... att jag har en hel del underbara elever! Som hälsar på mig glatt efter skolan en sen fredagseftermiddag, vinkar tvärs över en parkeringsplats, ropar "HEJ CISSIE!!". Det värmer på nåt vis. Då har de ju inte bara sett mig som lärare utan som människa och rätt trevlig också, antar jag. Jag minns just varför jag ville bli lärare. För att en del ungar kan vara så himla gulliga och roliga. Skönt att tänka på när det stormar kring skolan i övrigt...

Trevlig helg, alla mina läsare!

Min pappa har en magnet på sitt kylskåp där det står "Goda nyheter! Labbet ringde och din hjärna är klar!" Min är fortfarande inne för reparation... I morgon ska hela Söders ledningsgrupp ha planeringsdag. Har jag fixat bort mina lektioner? Neej! Skrutt! Men jag gör som alltid när jag inte vet hur jag ska göra: improviserar!


När signalerna träffar hjärnan.

Förresten löste det sig med utvecklingssamtalen och lite annat idag. Jag var med på ett samtal och dånade sedan ner till dagis för en SUPERMYSIG stund med sonen, rotfruktssoppa, hembakt bröd och äpplekaka.

TACK, Anna, för att du fixade de kvarstående samtalen själv! I'll make it up to you one day, I promise!

Nu ska jag nog städa i källaren ett tag...det verkar mest logiskt just nu...

... att jag ALDRIG får ihop väggalmanackan hemma med den tjocka bok jag använder på jobbet?? Varför LÄR JAG MIG ALDRIG att jag har två? Jag kanske ska börja släpa med mig väggalmanackan i stället, den syns åtminstonde och känns och skulle förmodligen bidra till en och annan flukt och aha-upplevelse.

Man KAN INTE ha utvecklingssamtal och vara på skördefest på dagis samtidigt! Man KAN INTE ha lektion och vara hos tandläkaren samtidigt! Man KAN INTE ha medarbetarsamtal och extralektion samtidigt heller!

Och vart tog den lilla, lilla helgen vägen? Ingen som vet, ingen som vet! Nu ligger badrumsrenovering, bröllopsbevistelse och barnkalas samtidigt och själen skriker INTE NU IGEN!! LÄR DIG DITT PUCKO!!

Pucko är i och för sig ganska gott...om man nu vill vara god, vill säga.

... massor av choklader!!

Premiären och den enda offentliga föreställningen av "Avstigning för dom som inte hittar hem" är avklarad. Alla texter satt som en smäck, dock inte sångerna... En av sångerna har jag haft problem med hela reptiden, den är liksom inte logisk alls och nu blev den ännu mindre logisk. Jag kastade in lite vågor som skvalpade, barn som skrattade till, båtar som la ut och så lite fler vågor som skvalpade och en unge till som la ut...eller hur det nu blev. Jag tror i och för sig inte att publiken märkte nåt.

De var nöjda efteråt, publiken. En förläst bibliotikarie försökte sig på en komplimang: "Du spelade...jag tyckte...du var enkel. Och det var bra. Du spelade enkelt.  Bra. Ja, jag hoppas att ni får spela mera. Bra, var det, enkelt spelade du" Ja, hade han haft en bok att läsa ur hade det kanske gått bättre, men jag suger åt mig. Att spela teater enkelt är inte fy skam!

...vill förkasta en annan
och ändå likna den
som den var
Vintern som rår
har ett blont ärr i pannan
och i sommarn som rår
går en snövind kvar

Vindar som vet - det grå, det sista
om dag inatt kvävs
ger skymningen svar?
Ge mig den styrka som krävs
för att mista
och den svaghet som krävs
för att stanna kvar

Fågel som sjunker
ner i din klyfta
ormvråk, fjäril, mitt svindelpar
Ge mig den tyngd som krävs
för att lyfta
och den kärlek som krävs
för att stanna kvar


Ett litet smakprov, bara!

Hjärnan säger en massa konstiga saker till mig just nu, det låter sjukare än det är och jag vet vad det beror på.

På jobbet är det lugnt! Jag har fått en jättemysig klass med föräldrar som ställer upp och är intresserade att hjälpa till. Jag har ett tämligen luftigt schema som gör att jag hinner med, behöver inte gå i 300 knyck i korridorerna och köra ner huvudet för att jag inte har tid att prata med folk. Jag kan stanna och prata en stund med elever jag möter, jag kan unna mig 5 extra minuter i fikarummet och jag kan sitta och fnula på formuleringar i planeringar för att inte tala om vad jag fotar mycket på jobbet just nu OCH hinner bränna ner bilder på CD-skivor med snyggt skrivna etiketter på!

Men hjärnan är i vakum ändå. Jag glömmer saker, jag tänker inte på vad jag gör. Idag pacakade jag upp matlådan ur påsen och då trillade en ihopknögglad servett ur tillsammans med ett tomt smörpaket. Jag hade visst slängt soporna efter lunchen i samma påse som matlådan... typ sådana saker. Jag glömmer att jag har cykeln och börjar gå, jag glömmer att jag har bilen och letar febrilt efter cykeln. Jag går ut i köket och ser förvånat på diskmaskinen som lyser "klar" - men vad har hänt med den nu då? Jag har glömt att jag satte på den för en timma sedan!

Allt beror på teater.

På "Avstigning för de som inte hittar hem".

Premiär 9 oktober kl 19 på Ängeln. Jag har aldrig spelat så seriös teater förr, pjäsen talar till mig och KRÄVER att jag förstår, kräver att jag sätter mig in i Ellens liv så till den milda grad att jag glömmer mitt eget. Skumt, men detta är riktigt skådespeleri antar jag. Jag har aldrig förstått att "gå in i en roll" betyder att man liksom byter plats med personen man gestaltar. Det tar all min kraft, all min hjärnkapacitet. Min hjärna säger till mig att glöm, GLÖM allt annat, du måste vara Ellen, bara vara Ellen! Det är svårt för andra att förstå.

Ni kanske förstår när ni får se det... Vakum...