Full av... tillit, inspiration, glädje och... spänning ska jag ta mig an detta läsår. Ni behöver förmodligen bara vänta ett par veckor innan första gnällinlägget kommer men det är en skön inställning att ha nu.

I fredags umgicks jag med mitt arbetslag hela dagen. Vi var ute vid Glotternskogens äventyr och samarbetade, åt och peppade varandra till annars oöverstigliga projekt, såsom att åka en 200 meter lång linbana över sjön. Jag som är otroligt feg att slänga mig ut i osäkerheten fann mig själv selad och klar på bergets kant med halva laget ropandes från ön tvärsöver sjön "kom igen nu, du kan! Det är roligt!". Jag kom längre och längre ut på kanten tills en av mina fötter (kommer hata den för resten av mitt liv) bestämde sig för att halka och sen fanns ingen återvändo! Kul? Nja, fränt att ha gjort det men inget jag längtar efter att göra igen.

Vi avslutade dagen med en fest hemma hos mig. God mat, många skratt och ett och annat glas vin eller whiskey och en verklig teamkänsla infann sig verkligen. Visst var det tungt i går en smula men jag ser faktiskt fram emot måndagen.

Hej och hå, då kör vi på!

Började så smått att jobba idag...ja, jag talar inte mer om'at.

Däremot talar jag gärna om revyn just nu. Det går alldeles förträffligt bra att planera den just nu! Attans så kul det blir med allt, hoppas bara vi får till några bra nummer sen också. Det är ju liksom hela förutsättningen även om bakomarbetet kräver sitt också. Det blir revysupéer, det blir skrivarresor och det blir massor av bonus till ensemblen! Tjo ho!

Varför ringer inte Hanna och säger att hon mår bra där borta hos kompisen som hon ska sova hos??... Hönsmamma? Jag?? Jajamen!

Sov gott!

I går drog min kusin Sofia med mig ut på fest. Kul, vi hade frigång båda två och det skulle bli en helkväll med förfest och allt (när var man på en sådan sist?).

Vi började hemma hos en kompis till henne. När vi kom dit var lägenheten (bara det, en hyrestvåa! Man är ju mest hemma hos familjer i villa nu för tiden) fullproppad med "gin-på-burk-drickande", lite yngre... folk. Jag kände ingen! Men flera kände tydligen igen mig för jag fick kommentarer som "Jag har haft dig som lärare...det var väl typ 10 år sen" och "Jobbade inte du på fritidsklubben? Jag gick där när jag var typ 12". Jag nickade och log och kände mig... gammal!

Vi gick vidare till torget och öltältet. Där spelade Edvinz, ett jättebra cooverband som jag dansat till flera gånger på lite större privata fester. Helt plötsligt befann jag mig längst framme vid scenen, hoppandes. Vi skrålade med i 800 grader
och jag kände mig... gammal!

Efter tältet ville Sofia dra till Statt men jag kände mig gammal och sa att det minsann inte var någon idé för de stänger om en timma och det kostar 100 spänn. Vi gick till Maistro för hungriga var vi. Där satt jag bland en hel hög...folk...på  knappa 20 och slafsade i mig pizza med händerna. Jag tittade runt om mig på dessa skrikiga, onyktra ynglingar och längtade hem. Och, ja visst ja, kände mig... gammal!

I går var jag med min dotter i Eskilstuna för att shoppa. Vi hade en jättemysig dag med en del fynd, god mat och kaffedrinkar. Insåg hur fort tiden gått, vi diskuterade gymnasieval i bilen hem! Jösses! Och hur svårt är det inte för dessa ungdomar att välja. Hon vill bli skådespelare men tycker att arkitekt vore intressant (eller är det pappa som tycker det?). Vi kom på att hon skulle försöka gå teaterlinjen i Norrköping men om det går behålla så mycket naturvetenskap och matte i studierna som det går, för då har hon lättare att välja högskola sen. Jag tycker bara att hon ska göra det som hon mår bra av. Samtidigt som man klart vill att hon ska tjäna så pass bra att hon kan livnära sig på sitt jobb. Det kommer att bli många gymnasiebesök och SYObesök i höst, jag lovar!

Ah! Vi gjorde en kul grej när vi kom hem också. Hanna fick prova att köra bil! Ha ha, jag minns själv när mamma och jag var ute första gången, jag fick motorstopp ett antal gånger innan jag överhuvudtaget fick i väg bilskrället. Men Hanna gasade på så det skrek i motorn och gasade parkeringen runt på ettan. Lite läskigt var det nog men kul! Det är ju bara några månader tills hon får börja övningsköra...min lilla tjej!

Ja, humöret och livet går i vågor, kan man väl lugnt påstå! Har haft två underbara dagar med sonen och med min man, hemma har vi varit och pysslat lite. Jag har köpt nya blommor till fönstren, vi har lagt plattorna klart framför altanen, i morgon kommer ett lass matjord och sen är det bara att köpa gräs. Kan bli klart till nästa vecka om vi har tur! Bilder kommer sen.

I kväll ska vi cykla ner på stan och kika på GP-loppet i cykel. Trevlig, känner jag mig nu. Skönt!

Händelsen häromkvällen ni vet, med gråtande barn och ångeståkande i bil, gav upphov till en roman till. Jag har skrivit många romaner vid det här laget. Dock skriver jag bara början på dem, tyvärr. Jag har samlat på mig 6-7 stycken nu och drömmen är förstås att skriva hela romanen men, ja, jag har hittills inte haft tålamodet till det. Men nu finns en början till!

Denna gång en thriller/deckare. Din värsta mardröm blir besannad. Och hålet i toadörren finns faktiskt! Maken får sällan vredesutbrott men när han får dem så går han lös på inredningen...

Här är den:

Hon fingrade på utsidan av badrumsdörren. Det var tio år sedan nu och fortfarande hade inget hänt med den. Det var meningen att de skulle göra om hela badrummet, flytta det rent av så badrummet bildade husets nav tillsammans med köket. Utanför det nuvarande badrummet låg altanen. Till den fanns ingen dörr just av den enkla anledningen att badrummet skulle ha flyttats och en ny gång med altandörr skulle ha fått plats där badrumsfönstret nu var. Men det var som sagt tio år sedan de tankarna fanns. Nu fanns ingenting. Ingenting.

Minnena kom tillbaka som så många gånger förut. Kunde man tänka på något annat? Hon hasade ner med ryggen mot den trasiga dörren och dunkade huvudet i den, som om det skulle hjälpa ta bort minnena. Hon blundade och mindes den där kvällen då allting började.

Och vad som kommer sen finns i mitt huvud, har faktiskt en ramhistoria denna gång så vem vet, kanske skriver jag mera!

Jag kanske ska summera Revy-SM också. Det var några välbehövliga lediga dagar som sagt. Fint väder förutom sista dagen och trevliga seminarier och festkvällar. Någon eldslukning blev det inte för min del men bilder på andra som deltog finns på revybloggen. Jag valde i stället en föreläsning med Hasse Wallman, han som startade imperiet med Wallmans salonger i spetsen. Nu visade det sig bli ett nerköp eftersom gubben var gammal och pratade lite okoncentrerat och dessutom mest bara pratade om sina livsverk och gav inte så många tips vilket nog en majoritet av publiken velat. Jag var på två sångseminarier också, solosång. En fantastisk ledare hade vi där, han är operasångare och så rolig att han inte själv vet om det!

Maken såg jag inte mycket av tyvärr, styrelsearbetet under ett sådant här arrangemang är gediget minst sagt. Han gjorde ett strålande jobb men hade svårt att slappna av, tror jag. Dock fick han glänsa på slutet i revygolfen där han gick med Bosse Parnevik och vann hela rasket! Så nu har vi en asful vandringspokal hemma ett helt år!



Revy-SM är så mycket mer än detta, det är gemenskap med revyare från hela Sverige, det är roliga och knasiga upptåg och det är att knyta kontakter. I år var det dessutom en prisutdelning värd att minnas då Katrineholm (och Jenny) knep det finaste priset av alla, Povels penna!

Nästa år ser jag fram emot ett sm i Piteå! Dit är det långt!

Ännu en kväll som slutar i gråt och tandagnisslan. Jag ber sonen byta om, borsta tänderna, städa eller vad det nu kan vara. Han börjar genast med metoden att låtsas inte lyssna. Han fortsätter leka som om han inget hört. Man upprepar sin bön ett antal gånger för klockan börjar bli mycket. "Sluta tjata!" skriker han då. Jag slutar tjata en stund, börjar en ny taktik med frågor om vilken bok han vill höra eller om han vill ha den eller den pyjamasen. "Du ska vara tyst!" Jag tystnar. Men detta går ju inte! Inget blir gjort och klockan är verkligen väldigt mycket. Jag måste ta det från början igen. Börjar med hot om indragen sagoläsning. Då blir han arg, kallar mig "Jävelmamma jävel" och skriker. Han kan slåss också, sparkar ibland. När man har hållit på så här ett tag och tålamodet för länge sedan är slut, alla hot har förverkligats, gråten sprutar och ens egen trötthet är påtaglig kommer nådastöten "jag vill ha min pappa!".

Man känner sig så klart som världens sämsta mamma som inte kan få sin son i säng medans tid och tålamod är, som blir kallad än det ena än det andra. När man också fått maken att bli arg, över mitt bristande tålamod i första hand, över sonens beteende i andra hand, då är hela kvällen förstörd. Var tog han vägen, den lilla söta, verbala, och otroligt charmige människan på fyra år som nyss fått så mycket beröm för att han lärt sig cykla utan stödhjul?

Hos mormor och farmor uppför han sig exemplariskt, likaså på dagis. Där får han inga utbrott, säger inga dumma eller fula saker. Gör saker på tillsägelse, med stolthet visar han upp vad han kan i fråga om att klä på sig själv, borsta tänder eller städa. Men nu har jag läst av en psykolog att en del barn är så här krävande. Och att man som förälder faktiskt redan har lyckats eftersom de lärt sig hur man ska vara - de är ju sådana borta! Hemma är de trotsiga och vresiga. Detta beror enligt psykologen på kärlek. Barnet har för länge sedan fattat att med mamma och pappa kan man bete sig hur som helst för de älskar än vad man än gör. De är smarta! De är verbalt skickliga och otroligt läraktiga!

Rådet till föräldrar med ett sådant krävande barn är att fortsätta som vi gör, sätta gränser, tala om och säga nej. Det lönar sig i längden, man får igen det sen... men än så länge krävs små gråtutflykter med bil sena, regniga kvällar för att dämpa ångesten och intala sig att man är en utmärkt förälder.

I helgen fick min vän Jenny ta emot Povels penna, ett av revy-Sveriges finaste priser, det ääär det finaste. Ett hederspris för textförfattare som skriver texter av hög klass i Povel Ramels anda. Superkul! Det var dessutom roligt att få hålla detta hemligt för Jenny ända tills prisutdelningen i lördags, jag vet att hon hatar att bli så överraskad men någon gång ska vara den första. Men nu har jag lovat att det är nog med överraskningar från min sida iaf...